Varför valde jag att bo hos pappa när mina föräldrar skildes?
Helt ärligt har jag aldrig ställt mig den frågan, det var liksom en självklarhet.
I början var det nog för att jag hade alla mina saker här, för i början hade jag ingen relation till pappa alls.
Det var liksom jobbigt att sitta i samma bil som honom för vi hade inget att prata om.
Vi delade ingenting, det var som att träffa en helt ny främmande människa.
Men med tiden löste det sig och jag anser nu att jag står närmare pappa än jag någonsin gjort innan. Och det känns nästan som om att jag står närmare pappa än mamma just nu. Jag vet inte om jag vill ha det så eller... hur jag faktiskt tycker om situationen. Jag saknar min mamma, riktigt mycket ibland. Men, jag är bara barnet som hamnade emellan. Det var bara jag av mina syskon som blev tvungen till att välja, och vet du? Jag mådde riktigt dåligt över det först, att vara ensam om det valet.

Men tiden läker alla sår.