Sen barnsben har man fått klara sig själv. För att kunna synas, vara någon, var man tvungen att vara speciell. Höras. Att stå i centrum älskar jag. Men ni ser inte mig, ni ser min yta. Den alla vill ska försvinna, den störda idioten som har sårat dig för många gånger. Det ser ut som jag, det känns som jag. Men det är inte jag. En gång var liten, oskuldsfull och snäll mot alla. Men den tiden är förbi.

Bättre att en säger det rakt i ansiktet än att alla pratar skit bakom ryggen?