Så mycket som förändras

För två år sen låg jag och övertalade mig att jag klarade mig bäst själv, för ingen skulle ändå kunna älska mig. 

Idag somnar jag mot en bröstkorg som påminner mig varje dag om att jag är älskad. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0