Hon hostar och gråter. Ligger i fosterställning på det kalla golvet. Just för att det är kallt. Ingenting blev som det skulle, han var inte som hon trodde. Innan var hon så nervös. Hon har aldrig någonsin varit så nervös.  Efteråt mår hon dålig, förkyldningen han gav henne av de få kyssarna var... oerhörd. Hon smsade sin kompis, hon hade panik, ångest. Hon var tvungen att få de att åka. En natt till... varken hon eller hennes kropp skulle klarat det.

Hon känner sig smutsig. När kompisen och hon går och lägger sig orkar hon inte bry sig mer. Hon bara lägger sig och hoppas att ångesten ska försvinna. Dagen därpå mår hon aningen bättre och tankarna är inte lika grötiga längre. Men när kompisen åker och hon blir ensam med sina tankar igen vet hon inte var hon ska ta vägen. Hon duschar, skrubbar bort huden och river av sängkläderna.  Men oavsett hur mycket hon skrubbar försvinner inte känslan av att vara smutsig.

Hon kan inte somna natten därpå. Hela rummet känns förpestat.
Han tyckte om det. Han ville så mycket mer. Men hon... hon klarade det inte.
Hennes bröstkorg faller ihop vid varje utandning och varje minut känns som en timme.

"Aldrig igen" viskar hon för sig själv och skickar iväg ett hjärta i ett sms till honom.