Det var inte ens diskuterbart.
Det kändes så naturligt.
"Framsteg" skrev jag till min bästis.
Litet steg i folks ögon, något så oerhört stort steg i mina.

När du låg i min knä, när mina händer klappade ditt huvud och du bad mig att inte sluta.
Hur lycklig var jag då? Obeskrivligt lycklig.

Låt det aldrig ta slut.