Pappa. Min älskade far.
Du har riktigt ont efter mor lämnade oss.
Jag vet att hon sårade dig.
Jag vet att du vill prata om det.

Men tre år.
Jag står snart inte ut längre.
Varje gång du tar upp allt mor gjorde mot dig
svider det bakom mina ögonlock.
Jag vill skrika, stampa och få dig att fatta
att det svider att höra dig säga allt de där.
Det är för fan min mamma!

Men jag låter bli och gör i stället som jag alltid gör:
jag skojar bort det.
Klumpen som växer i halsen smälter av ironi.
Varje kväll när jag hör din röst i mitt huvud är
klumpen och svedan tillbaka.


I tre år.
Det tar på din dotter att höra detta varje dag ni ses.
Hon klarar snart inte det längre.
När kyla och musik inte längre räcker till...
vad händer då?