Jag klär mig som en kille.
Jag ser ut som en kines.
Jag skriker ofta och är ohyfsad.
Jag säger alltid vad jag tycker.
Jag blir ofta kallad till kuratorn.
Jag är hatad av mer än 90 %.
Jag är missförstod och bortskämd.
Min kärlek den är djup och visar sig aldrig.
Min humor är sjuk.
Jag är skadeglad.
Kuratorn kallar det speciell men oftast hör jag ordet störd.
Allt är tydligen mitt fel, trots att jag inte var där.
De vuxna älskar mig.
Små barn är rädda.
Yngre killar vill bli som mig.

En gång var jag älskad av alla, var tog det vägen?