Har du hört din kompis berätta hur dåligt denna mår över en chatt någon gång?
Du vet hur ofantligt hjälplös du känner dig då?
Hur luften går ur dig och din hjärna går på högvarv för att hitta en lösning på problemet?
Hur varje ord hon använder smeker dina tårkanaler tills de öppnar sig?
Empatin faller som salta droppar över din kind?

Tänk dig att det är din bror istället för din kompis.
Tänk dig att det är din familj som faller isär och det inte finns något du kan göra.

Skulle då luften gå ur dig?
Skulle då tårarna falla på din varma kind?
Skulle marken försvinna under dina fötter?


Nej.
Du skulle vara tältpinnen i din familj.
För man gör allt för sin familj.

Min familj är trasig.


Så oerhört trasig.

Jag minns inga kyssar.
Inga ögon som glittrar i solen.
Jag minns inga ord ni sa.


Jag minns nyfikna händer,
busiga leenden och
varma kramar.


För då är det svårt att göra fel.

Nu lever livet tamigfan!
Jag minns inte när jag kände såhär sist!

Idag, idag är jag verdammt lycklig!

Känslan när pappa avslutar chatten med:
"Natti natti min älsklingsdotter"

Jag lär ut om att alla ska få vara som de är.
Och göra det de vill.

Även du, för du har lika stor rätt som alla andra
att vara lycklig.
Trots att det är utan mig.


Utan mig.

Din omedvetenhet kan retas,
slita isär mig,
göra mig försälskad,
flina åt mig i mörkret,

krossa mitt hjärta.

Första personen jag trivs oerhört bra med.
Första personen sen min fru som jag gillar såhär mycket.
Och nu får hon inte gå kvar.

Byebye New-Kajs.

En alldeles för dammig tändsticksask.
Ur denna plockades en tändsticka.
Tändsticka mot tändsticksplån.


Det är den glöden jag saknat.

Lyckan har vänt.
Helgen var som att vrida tillbaka tiden...
...ett hundra varv.