Inbillningen svider.
av ångest
i natt.
It's not my war.
I was so mad, so pissed off. You've made one of my friends totaly apathetic and the second one can't hide her sorrow and confusion at all. Two of my best friends are at the moment totaly unreachable. I feel so sick by watching what the storm left behind. Now I'll fight, for them, for their pain. I'll show you that I don't care a shit about you.
But everytime I'm going to do as I planned I doubt.
You were there when nobody else was, it was your shoulder I cried against when my best friend let me down. It was you who ran after napkins when I for the first time let all the feelings for that guy out. Now when I'm standing here and going to kill you for what you did against my friends this thought get to me:
For your own safety.
Dina tankar kommer döda dig.
Långsamt.
Truth.
Jag älskar att vara kär ibland.
Din röst.
Rysning.
Hjärtklappning.
Jag vill inte komma över dig.
Bror Ror.
Just det, så var det ja.
i hela en månad.
Sen slog det mig att det är han som ger mig
hjärtat i halsgropen.
Och det är han som är kär i min bästis.
FMLYHM
samtidigt som de nya runt dig uppdagas.
FML.
Fu.
Diagnos: Ångest.
Kroppen är matt och maten växer i halsen.
Det är så det börjar, varje gång.
Hon fryser om kroppen och svettas om huvudet.
Ansiktet bränner.
Lederna värker och benen bär henne inte längre.
En natt i helvetet självt.
Gråter sig till sömns då kroppen vägrar lyda.
Vaknar - ryggen värker, hon är yr.
Varje gång är det likadant.
Lika sjuk, lika mycket ångest,
lika mycket oförklarlig feber.
Mitt första riktiga förhållande to an end.
Munnen är torr.
Armarna skakar och huvudet bultar.
Blöta kinder.
Mina tvivel är brutala.
Som jag gjorde då...
När jag hade som mest panik.
När jag kände som mest ångest.
Och nu när jag känner tvivel.
Coca-cola och musik, tack för att ni finns.
Delusion
Can anybody see me? Just breath.
So cold down here i'm a prisoner.
My lips are going numb. For no stupid reason.
Hands are shaking, i'm loosing my voice.
Holding on so tightly to an answer, not get questioned.
I can see how my breath fucked up the glass.
Shut off the headlights, kill that switch.
My hearth keeps beating, so fast.
Lugnet lägger sig.
Inte stressad alls.
Det är underbart.
True shit twice.
~Då när jag satt och gjorde våran framtida familj på The Sims 2.
Du var snyggare i verkligheten och jag var alldeles tvärtom.
Vi fick två barn varav ett blev namne till min bästa vän.
Huset var gohtiskt, mest för din skull.
Allt var för din skull, alla stereoanläggningar och mängder av kläder.~
Jag visste att om det skulle bli verklighet skulle jag bli den gladaste.
Nu sitter jag här ett och ett halvt år senare med en pojkvän som älskar mig extremt och överväger att ta bort hela familjen från The Sims 2.
Men jag låter bli.
Tvivel
Vet inte riktigt.
Det känns jobbigt och ansträngt.
Jag saknar dig inte, det tänker jag inte påstå.
Varför kan ingenting vara enkelt?
