Minnen.
Det räcker med att du skriver till mig för att jag ska känna doften av dig,
känna din varma kropp mot mina händer och se rakt in i dina ögon.
Du är vacker. Det vet du.
Meltdown.
Jag visste att vi skulle träffa dig.
Jag ville det.
Sen kom du fram helt utan varning och kramade mig.
En stor chock sköljde över mig och hela min kropp började skaka.
När du sedan helt alldagligt sa att ni skulle gå brast det.
Ögonen fylldes av tårar och jag kunde inte stå upp själv.
Min bästa vän kramade mig hårt och var minst lika chockad som jag, dock av en helt annan anledning.
Jag var rädd.
Jag var rädd för att jag kände så mycket för dig fortfarande.
Jag var rädd för att jag trodde det var över.
Så där stod jag, hängande över min kompis och försökte återfå kontrollen.
Du har nog aldrig fattat vad du har gjort mot mig.
.
Help me mother.
Jag tänkte att spendera flera nätter i rad med dig skulle sätta stygn på såren som han omedvetet rev upp förra helgen.
Det gjorde det inte och när jag kom hem frös jag mer än någonsin.
Vad händer med mig?
Lycka.
Jag vet inte om det beror på överdosen av coca-cola.
Eller om det beror på att du skriver till mig.
Hursomhelst blev jag plötsligt väldigt lycklig.
Jag tål hur mycket cola som helst.
Jag vet vad det beror på.
Alla tärningar är kastade.
Lätt för dig att säga, tärningsfan.
Music lyrics
just tryin' to think of something to do
Tryin' to think of something, anything
just to keep me from thinking of you
But you know it's not working out
'cause you're all that's on my mind
One thought of you is all it takes
to leave the rest of the world behind
I'm sittin' here tryin' to convince myself
that you're not the one for me
But the more I think, the less I believe it
and the more I want you here with me
You know the holidays are coming up
I don't want to spend them alone
Ibland passar gamla låtar bättre än man tror.
Fuck love.
Jag trodde att kroppen var trött på att gråta över dig.
Men den bevisade mig fel.
Återigen är jag här, samma situation som för ett år sedan.
Hatar att vara kär.
Jag har saknat de ögonen...
Det här var jag inte beredd på.
Skakningarna. Tårarna i ögonen.
Jag som intalat mig de senaste månaderna att jag var över dig.
Att det var slut, över, finito.
Men fan va fel jag hade.
Om du visste...
Tänk om du visste.
Tänk om du visste att jag drömde om dig.
Och att jag vaknade upp med ett fucking leende på läpparna.
Tänk om du visste hur mycket jag älskar dig.
Skulle du bry dig mer om mig då?
Eller kanske snarare tvärtom, börja ignorera mig istället?
Så att jag inte kom för nära.
Jag hoppas på det förstnämnda.
Saknar din röst.
Snart en vecka sedan.
Andas.
Du dör inte.
Jo, det gör jag tamigfan.
Förändringar sker.
På mindre än en månad har jag gått från att...
...aldrig ha kramat dig till att nu har pussat dig på munnen.
Du sa: "Vi är nog de vänner som har myst mest i hela världen, som bara är vänner!"
"Bara vänner."
Ifrån din synvinkel kanske.
"Love causes memories, memories kills."
Jag minns den fredagen då jag fick panik för att jag inte skulle träffa dig på två dagar.
Nu vet jag inte hur många dagar det kommer gå innan vi träffas igen.
Det vill jag inte tänka på.
Det jag vill tänka på är minnet av hur jag låg på din arm och sedan böjde mig fram och pussade dig.
Det är det jag vill tänka på.
Men ångesten för att inte få träffa dig på flera veckor ligger och gnager i mig.
Jag vill berätta....
Jag vill berätta om glädjen som for likt en blixt genom mig när mina läppar mötte dina.
Jag vill berätta om stinget av avundsjuka som slog ner i mig när du slickade på min kompis.
Jag vill berätta om självbehärskningen som så småningom greppade tag i mig när jag intalade mig själv att du inte är min. Än.
Jag vill berätta om hur jävla kolossalt lycklig jag var när jag somnade med huvudet på din arm eller när jag låg på din bröstkorg och tittade på film.
Nu har jag bara en sak till att berätta: Fan va jag älskar dig.
Det är sant, det finns fan ingen bättre än du.
Känslan av att sitta bredvid dig.
Känslan av att skratta med dig.
Känslan av att hålla din hand.
Älskar dig.
Fredag.
Den pojken.
Jag tänker på den pojken.
På fredag är det dags.
På fredag ska det ut.
Men har jag inte sagt något de senaste fyra åren kommer jag troligtvis inte göra det på fredag heller.
Jag älskar den pojken.
Jag vill sova i din famn.
Du låg där bredvid mig.
Halvnaken och sov.
Precis sådär perfekt så att man kan lägga armen om dig.
Jag vågade inte.
Måste tänka.
Jag är den skrikiga, pratglada och hyprade typen.
Du är motsatsen.
Tyst och lugn.
Det är det som gör att jag faller så hårt för dig.
Jag är rädd för att du inte är den jag trodde.
Lyckan som blir till tvivel.
Jag är rädd.
Jag är rädd för att turen ska vända.
Jag är rädd för att du ska förändras.
Jag är rädd för att om jag gräver riktigt djupt kommer jag hitta någon som jag inte trodde att du var.
Jag är rädd.
Livet leker och jag är kär.
I lite mer än en vecka kommer vi ses konstant.
Lyckligare än mig går det fan inte att vara.
Men den bevisade mig fel.
Återigen är jag här, samma situation som för ett år sedan.
Hatar att vara kär.
Skakningarna. Tårarna i ögonen.
Jag som intalat mig de senaste månaderna att jag var över dig.
Att det var slut, över, finito.
Men fan va fel jag hade.
Tänk om du visste att jag drömde om dig.
Och att jag vaknade upp med ett fucking leende på läpparna.
Tänk om du visste hur mycket jag älskar dig.
Skulle du bry dig mer om mig då?
Eller kanske snarare tvärtom, börja ignorera mig istället?
Så att jag inte kom för nära.
Jag hoppas på det förstnämnda.
Andas.
Du dör inte.
Jo, det gör jag tamigfan.
...aldrig ha kramat dig till att nu har pussat dig på munnen.
Du sa: "Vi är nog de vänner som har myst mest i hela världen, som bara är vänner!"
"Bara vänner."
Ifrån din synvinkel kanske.
Nu vet jag inte hur många dagar det kommer gå innan vi träffas igen.
Det vill jag inte tänka på.
Det jag vill tänka på är minnet av hur jag låg på din arm och sedan böjde mig fram och pussade dig.
Det är det jag vill tänka på.
Men ångesten för att inte få träffa dig på flera veckor ligger och gnager i mig.
Jag vill berätta om glädjen som for likt en blixt genom mig när mina läppar mötte dina.
Jag vill berätta om stinget av avundsjuka som slog ner i mig när du slickade på min kompis.
Jag vill berätta om självbehärskningen som så småningom greppade tag i mig när jag intalade mig själv att du inte är min. Än.
Jag vill berätta om hur jävla kolossalt lycklig jag var när jag somnade med huvudet på din arm eller när jag låg på din bröstkorg och tittade på film.
Nu har jag bara en sak till att berätta: Fan va jag älskar dig.
Känslan av att skratta med dig.
Känslan av att hålla din hand.
Älskar dig.
Jag tänker på den pojken.
På fredag är det dags.
På fredag ska det ut.
Men har jag inte sagt något de senaste fyra åren kommer jag troligtvis inte göra det på fredag heller.
Jag älskar den pojken.
Halvnaken och sov.
Precis sådär perfekt så att man kan lägga armen om dig.
Jag vågade inte.
Du är motsatsen.
Tyst och lugn.
Det är det som gör att jag faller så hårt för dig.
Jag är rädd för att du inte är den jag trodde.
Jag är rädd för att turen ska vända.
Jag är rädd för att du ska förändras.
Jag är rädd för att om jag gräver riktigt djupt kommer jag hitta någon som jag inte trodde att du var.
Jag är rädd.
Lyckligare än mig går det fan inte att vara.
