Ännu en gång sitter jag här och läser om ditt plågsamma liv.
Javisst, jag håller med, du har inte haft det särskilt lätt.
Men det finns en sak jag undrar, när är det min tur att klaga på mitt liv?
För det har inte varit lika enkelt som du tror.

Jag vill krama dig. Jag vill kyssa dig. Jag vill stå i din famn i månskenet, jag vill somna mot din arm, jag vill gråta mot din axel, jag vill att du lyssnar på när jag sjunger, jag vill sjunga för dig, jag vill att du sitter på mitt golv och spelar spel med mig, jag vill sätta upp en pussbild på oss på min dörr, jag vill träffa dig nu, jag vill ändra min fejsbokstatus till "******s tös", jag vill hoppa i takt till SOAD på metaltown med dig, jag vill dela en pizza med dig, jag vill hålla handen med dig i en karusell, jag vill sitta tätt ihopkrupen med dig när vi kollar på skräckfilmer, jag vill fira min födelsedag med dig, jag vill spendera nyår med dig, jag vill att du leker jultomte för mina småkusiner.

Jag vill kunna säga att du är min.

Jag är så jävla underbart glad.
Du är så jävla underbart bäst.
Jag är så jävla underbart kär.
Du är så jävla underbart älskvärd.

Du lät förvånadsvärt glad när du ringde.
Du brukar alltid låta så ledsen.
Nu lät du glad, vi pratade i fem minuter.
Du ringde precis lagom, precis när jag behövde snacka med någon.
Jag vet inte om jag har nämnt det men...
...jag älskar dig.

Jag är förvirrad.
Jag är orolig.
Jag är kär.

De mörka ringarna under ögonen och dubbelsynen vittnar om att jag är översocial.
Dags att säga god natt till att och sova.
Om nu inte mors flyttkartonger håller mig vaken hela natten.

Klapp, klapp.
Så lätt var jag tillbaka i tankarna på dig igen.
Fast nu är du äldre och singel.
Och har min humor.
Katching.
Kan man bli kär i någon över text på en halv timme?

Fuck this.
Can't handle the truth anymore.

Idag är det exakt ett jävla år.
Ett år sedan vi skrev och sa de första orden någonsin till varandra.
Helt otroligt att vi faktiskt var så jävla tighta en gång i tiden, du och jag.
Vi pratade varje dag och hade hysteriskt roligt.
Nu har vi inte snackat på fem månader, helt otroligt.

Saknar fan dig, idiot.

I woke up to the sound of sirens,
I can't erase the images of you,
I tried to live my life again, again, again,
But now I feel that I can't.

Because music is my saviour.

Skiljsmässa. Det suger.

Vissa slåss för att få ut sina aggressioner.
Vissa håller dem inne.
Jag skriver, skriver för allt jag är värd.

Okej, jag inbillade mig och hoppades. Lika bra det, egentligen.
Visst var det underbart att somna med armen runt dig men... nä.
Tack för inatt, dåre.