Well I just heard the news today
It seems my life is going to change
I close my eyes, begin to pray
Then tears of joy stream down my face

Well I don't know if I'm ready
To be the man I have to be
I'll take a breath, I'll take her by my side
We stand in awe, we've created life

If I had just one wish
Only one demand
I hope he's not like me
I hope he understands
That he can take this life
And hold it by the hand
And he can greet the world
With arms wide open...

7 månader och 16 jävla dagar sen jag höll om dig.
Sen jag lutade mitt huvud mot din bröstkorg.
Sen jag såg in i dina ögon.
Sen jag drog in din doft djupt ner i mina lungor.
Sen jag pratade med dig.

Fan va jag saknar dig.

Håller man sig tillräckligt glad tillräckligt länge så glömmer man av att man är olyckligt kär.
Nej, för där tänkte jag på det igen.
Idioti.

Få vänner, snackar om spel hela tiden och klantar sig.
Du är fan en blandning av alla killar som jag någonsin gillat.
Fan va fel!

Rätt patetiskt ändå.
Jag sitter och smeker täcket för att du satt här igår.
Så jävla omoget, patetiskt, töntigt, ja alla ord som beskriver mig.
Fast, tänk inte så, jag är ju lycklig för första gången på snart två månader.
Jag är lycklig för att du var här, här hos mig.

Nej, fresten, det är inte rätt patetiskt, det är bara patetiskt.

Wow.
Förvirrad i massor.
Aldrig varit så länge, så nära någon som jag har tyckt så mycket om.
Love it.

Någonting har hänt...



...någonting måste ha hänt.

Knäcker en cola och försöker slappna av.
Allt har ställts på sin kant, igen.

I flera år strävade jag efter att bli någon som var tuff, orädd och en förebild.
På min resa mot mitt mål tappade jag mig själv på vägen för att sedan hitta mig själv i diket.
Nu har jag rest mig, torkat av leran från skjortärmarna och spurtat in mot mål.

Men...
Det finns inget pris att hämta, ingen som står och jublar.
Det finns bara föraktfulla personer som hyser avsky mot mig.
De ser inte min personliga vinst, de ser bara mängden av spår jag lämnade efter mig på vägen ner mot diket.

Jag vill inte att folk tycker synd om mig.
Jag vill inte att folk ska se att jag inte mår bra.
Jag vill vara den jag alltid var.

Lurad.
Igen.

Jävla tur att det är 132 dagar kvar.
Mycket kan hända på 132 dagar.

Inre konflikt.
Din första kärlek, som du älskade i ett år utan att kunna nå.
Din nuvarande kärlek som du älskar djupt och starkt.
Båda, med dig, två dagar i rad. På en av din livs bästa konserter.

Du vill le, du kommer vara där med dina två bästa vänner och höra de bästa banden som finns.
Men du kan inte le för någonstans där inne i bröstkorgen slits ditt hjärta mellan att älska och förlåta.
Kluven.