Pappa. Min älskade far.
Du har riktigt ont efter mor lämnade oss.
Jag vet att hon sårade dig.
Jag vet att du vill prata om det.

Men tre år.
Jag står snart inte ut längre.
Varje gång du tar upp allt mor gjorde mot dig
svider det bakom mina ögonlock.
Jag vill skrika, stampa och få dig att fatta
att det svider att höra dig säga allt de där.
Det är för fan min mamma!

Men jag låter bli och gör i stället som jag alltid gör:
jag skojar bort det.
Klumpen som växer i halsen smälter av ironi.
Varje kväll när jag hör din röst i mitt huvud är
klumpen och svedan tillbaka.


I tre år.
Det tar på din dotter att höra detta varje dag ni ses.
Hon klarar snart inte det längre.
När kyla och musik inte längre räcker till...
vad händer då?

Jag vill be om förlåtelse till alla vars känslor jag lekt med sedan den 10 juli 2010.

Jag kan inte hoppas på att det inte gjort allt för ont för jag vet att vissa av er knappt kunde stå på era ben när ni insåg vad jag gjort. Det är mängder av hjärtan som brustit och tårar som fällts under denna tiden och jag ångrar allt jag gjort. Det gör jag verkligen. Jag tänker inte skriva någon lång text om ursäkter över mitt beteende, för det har jag inga. Det enda jag kan säga är att jag alltid bara har varit kär i en person. Och han vet inte ens om det. Mitt beteende har varit helt åt helvete och jag önskar att jag kunde rätta till allt igen, för ni är underbara människor, det är ni. Trots att jag är mycket medveten om att ingen av er någonsin kommer läsa detta så vill jag ändå säga förlåt. Förlåt för alla tårar, förlåt för alla lögner och allt jag någonsin sagt. Men en sak kommer jag inte ta tillbaka och det är hur jävla underbart fina ni är. Jag sa det då och jag säger det nu. Det kommer jag aldrig ljuga om. I fortsättningen kommer jag försöka med något som jag själv anser omöjligt, jag ska hålla mig borta från killar eller tjejer. Jag ska försöka se till att ingen annan blir sårad så som ni blev.

Jag begär inget svar på denna texten och ni får tro att jag bara tagit den rakt från någon hemsida men så är det inte. Jag skriver detta för att ikväll insåg jag vilket jävla svin jag har varit. Genom alla dessa "förhållanden" har jag bara tänk på den däringa grabben, pojken som jag aldrig kommer få och som sviker mig om och om igen. Men det gör inget, för jag förtjänar inget bättre.


Jag begär som sagt inget svar. Men läs gärna. Och ha det bäst.

Det var åthelvete va lik du är honom ibland.
För snart två år sedan satt du där och spelade och snackade med mig.
Du hade miljontals tjejkompisar och en distansförhållande med en underbar brud.
Bråk mellan din mamma och dig inträffade inte allt för sällan.

Nu har jag hittat honom. Han som är exakt som du.
Om fem månader kanske jag har kysst honom också.
Kanske blivit lika kär i honom som jag en gång var (är) i dig.

Jag önskar nästan det, för då kommer jag äntligen över dig.

Kan ett farväl vara ett lyckligt slut?