Om två dagar kommer jag få krama dig hur mycket jag vill.
I minst ett dygn ska du spendera din tid nära mig.
Hur kan jag vara så otroligt lugn? Jag har nog inte insett det än.

Det är något speciellt med att fira jul hos farmor.
Julgranen är liten för att få plats under det låga taket och allt känns som om det alltid har varit meningen att de ska stå som de gör.
Tillochmed toalettpappret med snögubbar på känns rätt.

Jag trodde inte jag längtade så fruktansvärt efter dig.
Men sen vände allt, du tvekade på att komma hit och vara med mig.
Och rädsan av att mista dig slog emot mig som att en dörr i en hård vind rakt i ansiktet.

Jag minns i våras, då var det jag som lovade att åka och sen var det väldigt nära att pappa inte lät mig.
Då fick jag samma känsla, men det var inte för dig.
Det var för honom, killen som alla mina dikter handlar om.
Nu finns du och livet verkar inte lika meningslöst längre.

Jag står inför den största konserten jag någonsin kommer att framträda på.
Trots det så är den så obetydligt liten.
För faktiskt, 250 personer, det är som en femtioöring.
Och nej, jag är inte nervös inför det, fast jag nog borde.

För vet du vad jag är riktigt nervös inför?
Det är nyår, det underbara nyår som jag så länge drömt om kommer troligtvis bli verklighet iår.
Pirrar fan i hela kroppen.

Ibland undrar man vad man lever för...
Men just nu vet jag att jag gör skillnad, det känns bra.

[Realizing just how long ago it was that you wrote to me.]

Känns som om du inte skriver längre.

Har du någon gång varit med om att du inte vet hur du ska uppföra dig när du träffar en person som du inte känner så väl?
Jag vet. Det var precis det som hände.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen men jag försökte lite grann.
Nu vill jag träffa dig igen och ställa allt till rätta.
Du svarar ju knappt ens.
Förlåt.

Höll så högt tempo.
Vägrade stanna och inse hur det faktiskt var.
Knarkade uppmärksamhet och socialitet.
Till slut går man in i väggen, det är bara så.

Jag önskar att jag kunde sova ihjäl mig, så trött.
Men till slut vaknar man.

Har sån jävla lust att slå ihjäl någon.
Jag slår för fegheten, besvikelsen och tveksamheten.

Känner du till känslan man får av att träffa rätt?
Att för första gången inte behöva göra sig till för en kille?
Jag trivs i den känslan.

Så sjukt fruktansvärt nervös.
Vart ska jag ta vägen? Hem till dig, såklart.

Det är som att återuppleva januari 2010 igen.
Fast med dig.